Vid Östgöta Nations grav

Den 6 november 2004

Christer Åsberg

Landsmän!

Sorgen och glädjen de vandra tillsamman,
medgång och motgång här tätt föjas åt,
Kinden kan blomstra, fast hjärtat vill blöda,
sällsamt kan skickelsen ändra sin skrift.

Det är en gammal sanning psalmen ger ord åt och det är en sanning man känner inte minst när man är student. Den avklarade tentan, den uppblossande förälskelsen, det utlovade studielånet, det glada gänget växlar med den misslyckade skrivningen, den slocknade kärleken, den tomma plånboken och den deprimerande ensamheten. Skickelsen ändrar sin skrift, som det står i Thomas Kingos psalm. En psalm som förresten fick sin slutliga form på 1930-talet av en gammal nationskamrat till oss, Torsten Fogelqvist.

Vår vandring från den varma och glada nationen till den kalla graven på kyrkogården är om man vill vara högtidlig, och det vill man en dag som denna - en symbolisk gestaltning av den vandring mellan glädje och sorg, mellan liv och död som är människans lott och som alla vet om men som vi mår väl av att då och då besinna. Det är därför som en en ceremoni som den vi nu utför är meningsfull.

På stenen ser vi namnen på ett stort antal landsmän. Några av dem gick bort i förtid, ensamma, hemlösa och utslagna. Andra avled stilla i kretsen av nära och kära, mätta av år och ära. Låt oss stanna till inför ett av namnen. Måns Hultin, 1830 - 1869, en av dem som verkligen fick känna på att sorgen och glädjen vandrar tillsammans.

Måns Hultin föddes på ett kaptensboställe i Rumskulla i Tjustbygden. Båda föräldrarna var konstnärligt lagda, mamman var harpist och gav ut sagoböcker och romaner. Hon bör ha haft bekymmer för Måns, den femte av nio syskon. Han var försagd och ville aldrig be om något. Han ställde sig tigande bredvid henne tills hon genom frågor och enstaviga svar kunde gissa sig till vad han ville. Eller så skrev han i stället. Mamman har berättat att han till och med lärde sig skriva helt på egen hand och lämnade sitt första brev till henne där han bad om att hon skulle uppfylla hans hetaste önskan, som var att få lära sig skriva.

Inte så konstigt att Måns Hultin blev en skrivande människa. Som tjugotreåring debuterade han med En sommars frihet, om en fotvandring i hembygden. Hemmet var fattigt, han fick börja som informator innan han som tjugofemåring kom till Uppsala och började studera medicin. Han blev klubbmästare på Östgöta 1857 - det var på den tiden vår nation höll till i Orangeriet i Linnéträdgården. Han startade nationskapellet. och lärde sig spela fagott för att fylla ut stämmorna. Det finns en skämtdikt till en Bellmansmelodi bevarad, där en kamrat skildrar honom som fagottist:

Käraste Bröder! Jo här
Blir nu en dråplig concert:
MÅNS, kullrig om magen
Och tvärsäker i tagen,
Så glader kommer här.
Bussen ur truten han tar,
Blåser en ståtlig fanfar,
Lugnt spottar och läser;
Se buken, hur han jäser;
Hvad väder han der har!
Nu han andan drar
Och åt kapellet nickar,
I sin notbok blickar;
Första ton ej klickar.

Kinden han pöser så rund,
Pipen är gömder i mund,
Lyss, bröder och njuten;
Låt punsch tysta till truten!
Hvad ton är grann och rund!

Samtidigt förlovade han sig, men fästmön fanns borta i hembygden och han rotade sig grundligt i det manliga studentlivet och efter ett par år slog flickan därhemma upp förlovningen.

Måns läste på lediga stunder medicin, men det gick knalt. Ordenssällskapet SHT, som kallas för Tratten, lockade mer, liksom nationen, där han 1861 blev teaterföreståndare och som sådan var den som skapade spexvisan Mellbom, som ju fortfarande lever och i 150 år har berett östgötarna förnöjelse.

Det är klart att mamma nere i Tjust blev orolig, som många östgötska mödrar genom åren. Men i stället för tjatiga förmaningar skrev hon en skämtsam vers, där hon utgår från att det uteliv Måns ägnade sig åt inte var i den friska naturen utan på krogen bland ordenskamrater. Den moderliga maningen var mild:

Ej gök och siska för ditt öra
Concert i lundens kronor ge,
Du endast får de gökar höra,
Som gala uti S.H.T.
Se bara till att icke ”tratten”
Till sist blir enda doktorshatten!

Måns Hultin funderade som så många på att börja om på nytt i Amerika. Sommaren 1864 var han läkare på ett emigrantfartyg till Amerika, men ändrade sig och föjde med tillbaka. Resan skildrade han i tidningsartiklar som gavs ut i bokform på 1950-talet. I en annan bok skildrade han den berömda sångarfärden till Paris 1867 där uppsalasångarna fick sitt stora genombrott i världen. Under signaturen Måns Månsson skrev han flitigt i stockholmstidningar. Så här skildrar han i Nya Dagligt Allehanda Bellmansfesten i Uppsala sommaren 1860, där även östgötarna, våra farfäders farfäder, spelar en roll:

Se, huru det fladdrar omkring Flustret, rödt och hvitt, blått och gult! Hvarje bord ser ut som en bukett med en krans af damer omkring och hvita mössor öfverallt. Damer på balkongerna, damer i parken, damer i bersåerna: visa mig en sådan Bellmansfest i Stockholm! Och dertill åskådare, en packad massa, lyftande hufvud vid hufvud hela planen ned till ån. Badmusiken höres icke här,men ur en liten kiosk ljuder å Hvila vid denna källa! -  och en studentchör svarar bakom granarna på balkongen - Upp Amaryllis, vakna min lilla!. Det är östgötarne, som hafva samlat sig deruppe i salen, och de locka upp så många sångare de få sikte på der nedanför. Badsällskapet infinner sig slutligen också, och glädjen koncentreras på ett ställe.

Måns lyckades också bli klar med sina medicinarstudier och arbetade på Serafimerlasarettet i Stockholm. Men trots dessa utbrott av flit gick han i konkurs 1868. Han drabbades också under en obduktion av blodförgiftning och fick amputera ett finger. Den olyckan gjorde att han kunde identifieras sedan han sommaren 1869 hade kapsejsat med sin båt ute på Ekoln och drunknat. Sällsamt kan skickelsen ändra sin skrift. Brusande skär hota oss här, himlen allena oss trygghet beskär.

En vän och journalistollega, J.G. Schultz, skrev en dikt till hans grav, den där vi nu står.

Blef det ditt slut, du levnadsfriske Måsse,
Blef det ditt slut, du ungdomsvarme gosse,
Att slockna så i Mälarns kalla bad?
Ack, det har skett! Din plats bland oss är öde,
Sän sjelf du gått att sofva hos de döde.

Ja, så var ett människoöde ändat, ett i de långa spalterna på Ferdinand Bobergs obelisk och ett i den långa rad av landsmän där också vi själva ingår genom att vi är östgötska studenter och tillhör eller har tillhört Östgöta Nation. När vi tänker på Måns Hultin och hans vandring genom livet med sorgen och glädjen som ständiga föjeslagare tänker vi också på andra vänner och kamrater vi mött på vår egen väg och som funnit andra viloplatser.

Vi hedrar minnet av våra avlidna landsmän med en tyst minut.

Därefter sjunger vi de första verserna av Härlig är jorden och Östgötasången.