Tal vid nationsgraven under Minneslandskapet lördagen den 8 maj 2004

Bo Lennart Anbäcken

Nationskamrater!

Döden kommer oförvarandes för somliga. För andra kommer den efter att ha sänt ett varsel:

Min kropp lyder mig inte längre. Det brinner innanför mina revben. Snart blir jag satt i hög.” Så skrev Augustin Mannerheim, född 1915, i diktsamlingen Det gamla huset, dikter 1943-1982.

Augustin Mannerheim brukade gården Grensholm vid sjön Roxen i Östergötland. Mannerheim är också lyriker och psalmdiktare. Tre av hans psalmbearbetningar återfinns i den nuvarande svenska psalmboken. I sin diktning använder han bilder från sina åkrar, sin gård, dess park och dess allé för att ställa de stora existensiella frågorna. I många av dikterna finns en orgelton, en fuga som sänder sitt tema genom de olika diktraderna.

Som gårdens brukare var Mannerheim klar över hur kort den tidrymd var, som han i någon mån själv kunde påverka sådd och skörd på Grensholm. Men som lyriker är Mannerheims perspektiv över de stora frågorna tidlöst: Orgeln spelar min ande och kroppssjälen till det eviga himmelljuset.

Under sommartid besöker jag ofta kyrkogårdarna hemma i provinsen och läser på stenarna namn på lärare, grannar och  allt oftare klasskamrater och studiekamrater i min egen ålder. Här har de satts i hög för att använda Mannerheims arkaiserande språk. Någon har föjt dem till graven och rest en sten med deras namn på. Jag är en av dem som har sökt upp deras grav.

Dit ska de föja mig:
Min häst, mitt skepp
Och alla mina roddare.

Mannerheim är inte den ende som förutsätter att någon ska föja honom till den sista viloplatsen, graven. Det önskar vi alla.

I dag besöker vi vårt terra ostrogothica i Uppsala, vår nationsgrav där också Karl Starbäck vilar under en egen häll och med Sleincours grav i dess närhet.

Vi föjer på nytt våra landsmän till deras sista viloplats. De som vilar här var som vi. Några var bemärkta. Andra tillhörde de stilla och obemärkta. Men de var som vi förenade i kärleken till hembygden och till nationen. Det är också det som förenar oss med våra landsmän som vilar här.

Nationskamrater! Östgöta Nation vill hedra de hädangångnas minne genom att lägga ned en krans. När vi samlas inför minnet av våra bortgångna vill vi också innesluta landsmän som vilar i andra gravar. Låt oss hedra minnet av våra bortgångna landsmän med en tyst minut. Vi önskar var och en på nytt: Sit tibi terra levis (må jorden vila lätt över dig). ./.